Staffan Jacobsson om säsongen som gick
Säsongen utvecklade sig som bekant på ett bra sätt för BP som med niondeplatsen i Elitettan nådde den högsta positionen i klubbens historia när det gäller damfotboll. Hemsidan har språkat med sportchefen Staffan Jacobsson om det gångna året.
Text & foto: Tore Kleist
(på bilden: Staffan Jacobsson & Emma Lundh)
Spelarna i BPs damlag har träningsledigt några veckor nu i december, men sportchefen Staffan Jacobsson måste ändå arbeta med förberedelserna och truppbygget inför nästa säsong. Det gäller i första hand att etablera sig som ett stabilt Elitettanlag för att sedan kunna sikta högre. Säsongen började tungt men med tiden kom framgångarna och ett tidigt säkrat kontrakt för 2020. Kan du med tre ord beskriva året?
– Frustration. Lättnad. Glädje.
Blev säsongens utveckling ungefär som förväntat, poängmässigt och spelmässigt?
– Under våren gick det inte riktigt som vi hade hoppats. Vi var okej ute på plan, men alltför tama inne i båda straffområdena. Framför allt var vi extremt uddlösa framåt. Jag hade hoppats på betydligt mer från några spelare. När vi sedan tog första segern mot Morön inför rekordpublik kändes det som att vi var på gång. I matchen efter kom sedan säsongens kanske sämsta insats i hemmaförlusten mot Assi. För övrigt var Assi ett av de lag vi inte tog poäng mot, Umeå var det andra. Efter det blev vi sakta men säkert bättre och bättre. Bland annat fick Tempest-Marie Norlin fart under fötterna efter sommaruppehållet, Emma Lundh anslöt och vår offensiv blev bättre. Vi gjorde 22 av våra 40 mål under seriens sista tio omgångar, och räknar man ihop tabellen sett till bara dessa omgångar slutar vi fyra. Sett över hela säsongen var vår defensiv ändå helt okej.
Fanns det någon stund efter de inledande förlusterna då det vände och du kunde säga: ”Nu tror jag VERKLIGEN att vi fixar detta!”?
– Jag fick frågan av Alice Carlsson och Filippa Wallén både före och efter bortaförlusten mot Asarum precis efter midsommar om jag trodde att vi skulle hänga kvar. Jag svarade ärligt ”ja”, någonstans hade jag ändå en bra känsla. Men när jag verkligen förstod det var när vi slog Lidköping borta (omg. 21 i september, reds anm). Man kan väl säga att hemresan då var skönare än den därifrån två år tidigare…
Det har varit en del envisa skador och sjukdomar, men också några spelare med väldigt mycket speltid, såsom Alice Carlsson, Daniela Novakovic, Filippa Wallén, Eldina Ahmic och Michelle Rojas Flores. De fyra sistnämnda har dragit ett stort lass och var alla med i Norrettan förra året. Hur har truppbygget känts?
– Jag tycker att truppbygget varit bra, även om det var ett bakslag när nyförvärvet Jennifer Sjöstens korsband gick av i mars. Hon hade med all säkerhet betytt mycket för vår offensiv. Hon ska dock kunna vara tillbaka i vår igen. Det är många spelare som har tagit ansvar och även de som inte fick så mycket speltid gnuggade alltid på bra på träningarna.
Frustration, svarade du på första frågan, men ni verkade ändå arbeta på systematiskt under våren för att nå bättre resultat?
– Vår förmåga att lyckas ta en match i taget var en viktig del i att vi inte stressade upp oss. Ligger man dåligt till i tabellen blir det annars lätt så att man ”letar” efter matcher i spelschemat man kan vinna. Stämningen bland spelarna har hela tiden varit bra även om vi inte var nöjda med resultaten under våren. Vi i ledarstaben har haft högt i tak och lärt känna varandra väl, vilket har möjliggjort bra och givande diskussioner.
Framåt nu, du är kvar som sportchef, hur ser det ut i ledarstaben annars?
– Det ser ut som i år, med skillnaden att assisterande tränaren Frida Sjöberg är föräldraledig och Faniel Zerai kommer in i stället.
Kan du säga något om tankarna inför 2020?
– Vi sätter målsättningen för 2020 nånstans i mitten av februari, men mitt mål sedan jag blev sportchef 2015 är att vi alltid ska vara bättre än året innan. Det har funkat hittills…
Hemsidan fortsätter förstås att rapportera kring nyheter i truppen, och fler tillbakablickar utlovas. Häng med!